Målet är att bli nöjd och lycklig, skev jag i förra inlägget. Det är ju rimliga mål att ha, de flesta vill nog känna sig nöjda och lyckliga. För mig är det dock naturligt att vara som jag är, hela tiden sträva efter något nytt och aldrig vara riktigt lycklig i nuet. Jag hade nog fortsatt vara sådan här resten av livet. Nog fortsatt vara, skriver jag, för en specifik händelse kom att ändra på detta kom att få mig att inse att livet inte är mycket värt att leva om man inte uppskattar det. Nu låter det som om jag varit med om en nära döden upplevelse i någon hemsk olycka vilket fått mig att plötsligt inse att livet är skört och sårbart och måste uppskattas, men nej. Inte ens arbetet som sjuksköterska på en canceravdelning, där tragiska sjukdomsöden är vardagsmat, får mig att bli mer ödmjuk till mitt eget liv eller värdesätta det högre.

Den specifika händelse som fick mig att inse att jag måste ändra på min livssyn var då pojkvännens brorsdotter föddes. Hon är en underbar lite flicka, vacker som en liten docka, ganska skrikig och lite bortskämd men med henne har jag världens tålamod och kan stå i timmar och vyssa henne trotts att hon skriker mig lomhörd. Händelsen har dock inget med henne som person (om man nu kan säga person om någon så liten) att göra utan det skedde innan jag ens träffat henne. Den kvällen hon föddes fick vi per SMS från pojkvännens bror (flickans pappa) reda på att hon var född, att hon var en flicka och längd och vikt. Min reaktion var oförklarlig och helt oväntad: Jag började gallskrika!  Av avundsjuka? Ja, men framförallt av att jag återigen kände mig misslyckad och sämre än alla andra, för att jag inte åstadkommit det de lyckats med, ett barn och ett barnbarn till svärföräldrarna. Fullt medveten om att man inte får reagera som jag gjorde och fastän jag är av åsikten att "att alla andra skaffar barn" är en typisk dålig grund eller orsak till att skaffa barn själv, började jag argumentera med pojkvännen om att ett barn skulle göra mig lyckligare.

Det var då händelsen med stort H inträffade och tankegångar uppstod som jag hoppas kommer att innebära vändpunken mot ett för mig lyckligare liv där jag är mer nöjd med tillvaron. Jag ser det som en sten som ruckades på, och som sedan dess kommit allt mer i gungning och som jag hoppas i sinom tid skall komma i rullning och fortsätta rulla. Det som inträffade var detta. Jag argumenterade som sagt om att ett barn skulle gör mig lyckligare och pojkvännen lyssnade på vad jag hade att säga, delade vissa åsikter och argumenterade emot vissa. Till saken hör att pojkvännen är, jag skulle inte vilja säga en toffel eller en viljelös person som gör percis som jag vill att han skall, men han är mycket snäll och säger inte nej eller den hårda sanningen om han inte finner det absolt nödvändigt. Han är snarare den som stödjer och stöttar och leder en fram till det bästa beslutet genom att lirka fram det innifrån en själv. Det gjorde han inte denna kväll.

Han skulle aldrig skaffa barn med någon så olycklig och deppig som jag.

Det kan låta hårt med det var precis det jag behövde. Han förklarade sedan mycket klokt att det vore ju absurt att försöka bli lycklig genom att skaffa ett barn. Kanske funkade det, men om det inte gjorde det vem skulle då ta hand om barnet när jag fortsatte deppa? Och skulle inte jag vilja uppleva den absoluta lyckan av att bli förälder utan den slöjan av missnöjdhet som präglar allt annat jag tar mig för. Jo visst hade han rätt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så vad hände sedan. I går skrev Svägerskan på Facebook att Lill-tjejen var på dagen tre månader gammal. På tre månader kan man göra mycket åt sin situation...eller? Sanningen är den att inte mycket har hänt sedan den där kvällen då Pojkvännen sa mig ...

Det finns flera anledningar till varför jag startar denna blogg.   För det första så har jag läge velat skapa en blogg som handlar om heminredning eller kost och motion, intresseområden som jag har men saker som jag kanske inte alltid är så dukti...

... det är kanske inte riktigt min melodi. Trotts att jag är en ung och framgångsrik människa som i stortsett har allt, från högskoleutbildning, ett heltidsjobb som jag trivs med, till världens bästa pojkvänn och föräldrar som bryr sig om mig, g...