Så vad hände sedan. I går skrev Svägerskan på Facebook att Lill-tjejen var på dagen tre månader gammal. På tre månader kan man göra mycket åt sin situation...eller? Sanningen är den att inte mycket har hänt sedan den där kvällen då Pojkvännen sa mig ett par sanningens ord. Inget mer än att vetskapen om hur missnöjd jag är och hur bristfällig min förmåga att vara lycklig är, om möjligt har gjort allt ännu värre.

Nu ett litet försvarstal: Först var jag så himla trött och utarbetad och orkade endast fokusera på att ta mig till och från jobbet och försöka göra de uppgifter som ålog mig medan jag var där. Jag bestämde mig för att jag skulle ta tag i mitt liv på semestern. Semestern kom och jag gjorde ett tappert försök: Garderober städades, förådet i källaren sanerades, skåp och lådor rensades allt för att hitta de lik jag begravt någonstans. Hade det någon effekt? Inte. Mycket skit rensades bort och slängdes men inget hände med mina känslor. Så då åkte vi på några dagars avkoppling till sommarstället i Halland, där skulle jag äntligen hitta mig själv. Ja visst blev det några lugna och lyckliga dagar men rastlösheten kom snart i kapp mig och vi åkte hem igen. Därefter: kalastid! Dop och olika födelsedagsfirande löste av varandra. Behöver jag tala om att jag avskyr kalas? Tusentals släktingar som man måste visa hur duktig och lycklig man är och berätta för 75:e gången vad man jobbar med och hur trevligt det är samtidigt som man vet att de inte kommer att lägga något av det man säger på minnet. Vid lilltjejens dop fick jag till exempel vänligt och leende säga: "nej jag jobbar inte på ICA (det var ju bara fem år sedan morr) utan nu är jag sjuksköterska och jobbar på en canceravdelning (där alla bara dör hela tiden och helst vill jag att jag bara behöver jobba där sex veckor till efter semestern och att jag sedan kommer in på vidareutbildning) och det är lärorikt och mycket trevliga arbetskamrater". Jag ljuger aldrig, bara utelämnar en del av sanningen som kan komma att framställa mig i dålig dager eller visa mitt verkliga missnöje.

Så inträffade det som inte fick hända. I mitten av sista semseterveckan kom svaret som skulle innebära nästa steg i lyckostegen: svaret på antagningen till högskolan. Att urvalet är klart brukar ju skickas som ett meddelande per mail, men något mail hade jag inte fått. Det var ganska sent klockan var nog 23:45, Pojkvännen satt och kollade på någon film och jag surfade som vanligt runt. Så plingade det till i mitt huvud. Hade inte en avlägsen vän skivit på Facebook att hon blivit antagen till Handels till hösten?? Jo, visst hade jag sett det... och det måste ju innebära... att antagningsprocessen till första urvalet var klar! Loggade in på studera.nu och antagningsbeskedet fanns där. Innan jag öppnade det bad jag Pojkvännen sätta sig brevid mig. Ett djupt andetag. *klicka* . Orden som lyste mot mig vär allt annat är vad jag förväntat mig: Ej antagen, Reserv nummer 17 Antal antagna i urvalsgruppen 9. Jag kom inte in. Jag skulle inte komma in om inte alla antagna plus lika många till med bättre meriter än jag tackade nej, vilket känns ganska orimligt. I samma ögonblick öppnades himlen utanför och första gången på flera veckor regnade det. Min tanke i det ögonblicket var att det var som hämtat ur en film.

När vi en stund senare gick och lade oss sa Pojkvännen: "märkte du att det började regna precis när vi läste att du inte kom in, som i en film". Tänk vad vi tänker lika.

De flesta filmer, i alla fall de som jag brukar se har lyckliga slut och det var just eftersom jag tänkte på regnet i samband med antagningsbeskedet som en klassisk filmscen som jag nästa morgon plockade upp den pocketbok jag fått av Pojkvännen ett par dagar tidigare. Inget ont som inte har något gott med sig tänkte jag (ganska positivt för att vara jag) och började läsa boken med namnet "Lyckans verktyg".

Och sedan insåg jag att jag äntligen hade hittat det verktyg som skulle hjälpa mig att bli lycklig. Det handlade inte om att städa garderober eller vila upp sig på landet. Boken passar mig perfekt, som den källkritiska nörd jag är, eftersom den är baserad på vetenskaplig forskning. Dessutom bekräftar boken det som jag tidigare misstänkt att bröllop, barn och hus är inget som kommer att göra mig lycklig. Att jag i perioder varit primitiv och trott det är inget som jag tänker skämmas för, för det är många med mig som tror eller trott att de skall finna lycka genom att förändra sina yttre omständigheter eller genom att tillskanska sig matieriella ting. Jag tänker i stället vara stolt att jag vågar erkänna hur ytlig och matrialistisk jag är och har varit och hur fel jag har haft. Dessutom tänker jag med hjälp av "Lyckans verktyg" kasta mig in i det hårda arbetet det kommer att vara att bli lycklig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Målet är att bli nöjd och lycklig, skev jag i förra inlägget. Det är ju rimliga mål att ha, de flesta vill nog känna sig nöjda och lyckliga. För mig är det dock naturligt att vara som jag är, hela tiden sträva efter något nytt och aldrig vara riktigt...

Det finns flera anledningar till varför jag startar denna blogg.   För det första så har jag läge velat skapa en blogg som handlar om heminredning eller kost och motion, intresseområden som jag har men saker som jag kanske inte alltid är så dukti...

... det är kanske inte riktigt min melodi. Trotts att jag är en ung och framgångsrik människa som i stortsett har allt, från högskoleutbildning, ett heltidsjobb som jag trivs med, till världens bästa pojkvänn och föräldrar som bryr sig om mig, g...