Så vad hände sedan. I går skrev Svägerskan på Facebook att Lill-tjejen var på dagen tre månader gammal. På tre månader kan man göra mycket åt sin situation...eller? Sanningen är den att inte mycket har hänt sedan den där kvällen då Pojkvännen sa mig ett par sanningens ord. Inget mer än att vetskapen om hur missnöjd jag är och hur bristfällig min förmåga att vara lycklig är, om möjligt har gjort allt ännu värre.

Nu ett litet försvarstal: Först var jag så himla trött och utarbetad och orkade endast fokusera på att ta mig till och från jobbet och försöka göra de uppgifter som ålog mig medan jag var där. Jag bestämde mig för att jag skulle ta tag i mitt liv på semestern. Semestern kom och jag gjorde ett tappert försök: Garderober städades, förådet i källaren sanerades, skåp och lådor rensades allt för att hitta de lik jag begravt någonstans. Hade det någon effekt? Inte. Mycket skit rensades bort och slängdes men inget hände med mina känslor. Så då åkte vi på några dagars avkoppling till sommarstället i Halland, där skulle jag äntligen hitta mig själv. Ja visst blev det några lugna och lyckliga dagar men rastlösheten kom snart i kapp mig och vi åkte hem igen. Därefter: kalastid! Dop och olika födelsedagsfirande löste av varandra. Behöver jag tala om att jag avskyr kalas? Tusentals släktingar som man måste visa hur duktig och lycklig man är och berätta för 75:e gången vad man jobbar med och hur trevligt det är samtidigt som man vet att de inte kommer att lägga något av det man säger på minnet. Vid lilltjejens dop fick jag till exempel vänligt och leende säga: "nej jag jobbar inte på ICA (det var ju bara fem år sedan morr) utan nu är jag sjuksköterska och jobbar på en canceravdelning (där alla bara dör hela tiden och helst vill jag att jag bara behöver jobba där sex veckor till efter semestern och att jag sedan kommer in på vidareutbildning) och det är lärorikt och mycket trevliga arbetskamrater". Jag ljuger aldrig, bara utelämnar en del av sanningen som kan komma att framställa mig i dålig dager eller visa mitt verkliga missnöje.

Så inträffade det som inte fick hända. I mitten av sista semseterveckan kom svaret som skulle innebära nästa steg i lyckostegen: svaret på antagningen till högskolan. Att urvalet är klart brukar ju skickas som ett meddelande per mail, men något mail hade jag inte fått. Det var ganska sent klockan var nog 23:45, Pojkvännen satt och kollade på någon film och jag surfade som vanligt runt. Så plingade det till i mitt huvud. Hade inte en avlägsen vän skivit på Facebook att hon blivit antagen till Handels till hösten?? Jo, visst hade jag sett det... och det måste ju innebära... att antagningsprocessen till första urvalet var klar! Loggade in på studera.nu och antagningsbeskedet fanns där. Innan jag öppnade det bad jag Pojkvännen sätta sig brevid mig. Ett djupt andetag. *klicka* . Orden som lyste mot mig vär allt annat är vad jag förväntat mig: Ej antagen, Reserv nummer 17 Antal antagna i urvalsgruppen 9. Jag kom inte in. Jag skulle inte komma in om inte alla antagna plus lika många till med bättre meriter än jag tackade nej, vilket känns ganska orimligt. I samma ögonblick öppnades himlen utanför och första gången på flera veckor regnade det. Min tanke i det ögonblicket var att det var som hämtat ur en film.

När vi en stund senare gick och lade oss sa Pojkvännen: "märkte du att det började regna precis när vi läste att du inte kom in, som i en film". Tänk vad vi tänker lika.

De flesta filmer, i alla fall de som jag brukar se har lyckliga slut och det var just eftersom jag tänkte på regnet i samband med antagningsbeskedet som en klassisk filmscen som jag nästa morgon plockade upp den pocketbok jag fått av Pojkvännen ett par dagar tidigare. Inget ont som inte har något gott med sig tänkte jag (ganska positivt för att vara jag) och började läsa boken med namnet "Lyckans verktyg".

Och sedan insåg jag att jag äntligen hade hittat det verktyg som skulle hjälpa mig att bli lycklig. Det handlade inte om att städa garderober eller vila upp sig på landet. Boken passar mig perfekt, som den källkritiska nörd jag är, eftersom den är baserad på vetenskaplig forskning. Dessutom bekräftar boken det som jag tidigare misstänkt att bröllop, barn och hus är inget som kommer att göra mig lycklig. Att jag i perioder varit primitiv och trott det är inget som jag tänker skämmas för, för det är många med mig som tror eller trott att de skall finna lycka genom att förändra sina yttre omständigheter eller genom att tillskanska sig matieriella ting. Jag tänker i stället vara stolt att jag vågar erkänna hur ytlig och matrialistisk jag är och har varit och hur fel jag har haft. Dessutom tänker jag med hjälp av "Lyckans verktyg" kasta mig in i det hårda arbetet det kommer att vara att bli lycklig.

Målet är att bli nöjd och lycklig, skev jag i förra inlägget. Det är ju rimliga mål att ha, de flesta vill nog känna sig nöjda och lyckliga. För mig är det dock naturligt att vara som jag är, hela tiden sträva efter något nytt och aldrig vara riktigt lycklig i nuet. Jag hade nog fortsatt vara sådan här resten av livet. Nog fortsatt vara, skriver jag, för en specifik händelse kom att ändra på detta kom att få mig att inse att livet inte är mycket värt att leva om man inte uppskattar det. Nu låter det som om jag varit med om en nära döden upplevelse i någon hemsk olycka vilket fått mig att plötsligt inse att livet är skört och sårbart och måste uppskattas, men nej. Inte ens arbetet som sjuksköterska på en canceravdelning, där tragiska sjukdomsöden är vardagsmat, får mig att bli mer ödmjuk till mitt eget liv eller värdesätta det högre.

Den specifika händelse som fick mig att inse att jag måste ändra på min livssyn var då pojkvännens brorsdotter föddes. Hon är en underbar lite flicka, vacker som en liten docka, ganska skrikig och lite bortskämd men med henne har jag världens tålamod och kan stå i timmar och vyssa henne trotts att hon skriker mig lomhörd. Händelsen har dock inget med henne som person (om man nu kan säga person om någon så liten) att göra utan det skedde innan jag ens träffat henne. Den kvällen hon föddes fick vi per SMS från pojkvännens bror (flickans pappa) reda på att hon var född, att hon var en flicka och längd och vikt. Min reaktion var oförklarlig och helt oväntad: Jag började gallskrika!  Av avundsjuka? Ja, men framförallt av att jag återigen kände mig misslyckad och sämre än alla andra, för att jag inte åstadkommit det de lyckats med, ett barn och ett barnbarn till svärföräldrarna. Fullt medveten om att man inte får reagera som jag gjorde och fastän jag är av åsikten att "att alla andra skaffar barn" är en typisk dålig grund eller orsak till att skaffa barn själv, började jag argumentera med pojkvännen om att ett barn skulle göra mig lyckligare.

Det var då händelsen med stort H inträffade och tankegångar uppstod som jag hoppas kommer att innebära vändpunken mot ett för mig lyckligare liv där jag är mer nöjd med tillvaron. Jag ser det som en sten som ruckades på, och som sedan dess kommit allt mer i gungning och som jag hoppas i sinom tid skall komma i rullning och fortsätta rulla. Det som inträffade var detta. Jag argumenterade som sagt om att ett barn skulle gör mig lyckligare och pojkvännen lyssnade på vad jag hade att säga, delade vissa åsikter och argumenterade emot vissa. Till saken hör att pojkvännen är, jag skulle inte vilja säga en toffel eller en viljelös person som gör percis som jag vill att han skall, men han är mycket snäll och säger inte nej eller den hårda sanningen om han inte finner det absolt nödvändigt. Han är snarare den som stödjer och stöttar och leder en fram till det bästa beslutet genom att lirka fram det innifrån en själv. Det gjorde han inte denna kväll.

Han skulle aldrig skaffa barn med någon så olycklig och deppig som jag.

Det kan låta hårt med det var precis det jag behövde. Han förklarade sedan mycket klokt att det vore ju absurt att försöka bli lycklig genom att skaffa ett barn. Kanske funkade det, men om det inte gjorde det vem skulle då ta hand om barnet när jag fortsatte deppa? Och skulle inte jag vilja uppleva den absoluta lyckan av att bli förälder utan den slöjan av missnöjdhet som präglar allt annat jag tar mig för. Jo visst hade han rätt.

Det finns flera anledningar till varför jag startar denna blogg.

För det första så har jag läge velat skapa en blogg som handlar om heminredning eller kost och motion, intresseområden som jag har men saker som jag kanske inte alltid är så duktig på att genomföra och slutföra. Skulle bli en ganska torftig blogg om någon som under ett par veckor målar om en byrå men sedan inte gör något mer åt inredningen i hemmet under det året. Eller om någon som kan skriva och ge goda råd om träning och matvanor men som inte orkar följa sina egna råd.

Den andra orsaken till bloggandet är just det som jag redan berättat om mig själv: att jag är missnöjd. Pojkvännen och mamma kallar mig ibland deppig, ledsen, nedstämd eller olycklig, men jag kallar mig snarare missnöjd eller inte lycklig. Målet är ju givetvis att vara nöjd och lycklig.Vägen dit hoppas jag att jag nu slagit in på och den känns viktig att på något sätt dokumentera, så varför inte i en blogg. Kanske kan jag dessutom peta in lite heminredning och kost och motion under tiden.

Tredje orsaken till bloggandet är just det att jag älskar att skriva och tycker nog att jag är ganska så bra på det. Då snackar vi inte handstil eller fingersättning och snabbhet på tangentbordet. Nej vi snackar formuleringar, dispositioner och röda trådar. På gymnasiet när jag och bästa kompisen skrev många arbeten ihop dikterade jag texten och hon (som är mycket snabb på tangentbordet) skrev ner det jag sa. För ett par veckor sedan var jag hemma hos henne och omformulerade hennes C-uppsats där hon på vissa ställen kört fast. Jag dikterade och hon skrev, trotts att jag inte kunde någonting om ämnet. Förutom de egna uppsatser jag skrivit genom min högskoleutblidning har jag också nytta av skrivandets förmåga på mitt arbete där jag troligen är bäst på att skriva omvårdnadsplaner och dokumenterar omvårdnadshandlingar.

Slutligen känns bloggande som en möjlighet att få vara helt ärlig och öppen med hur jag känner och vad jag tycker. Jag har mycket tankar, åsikter och känslor som jag undviker att dela med mig av för att jag är rädd att det skall skrämma bort människorna omkring mig. Pojkvännen och mamma vet förståss allt om mina djupa mörka hål, men övriga i omgivningen försöker jag hålla ovetandes. För dem är jag en kanske inte glad men i alla fall inte deppig, snarare tyst, klok och snäll. Så vill jag att det skall förbli och därför bloggar jag anonymt.